"Okay, here's my phone number too my iPhone and here's my address. Call me", säger jag och sträcker fram en lapp. De senaste dagarna har varit roliga, men samtidigt jobbiga. Att umgås med honom är kul, men det känns konstigt på något sätt. Jag gör mitt bäst med att verka normal och det går rätt så bra faktiskt. Jag tror i alla fall inte han märkte något i alla fall. Jag hoppas fortfarande på att vi kan bli vänner. Bara vänner, inget annat. Han tar lappen och håller den mellan fingrarna. Han ger den ett snabbt ögonkast innan han sträcker ut armarna. Jag stiger in i hans famn och vi håller om varandra. Jag älskar att krama honom, han är alltid så varm och mjuk. För att inte tala om hans doft. Han luktar gott hela tiden, tjugofyra sju. Zayn flyttar sina händer till mina kinder och kysser mig mjukt på pannan. Jag stelnar till, men drar mig inte undan.

"Zayn, I have to go." Han strutar i att jag ens sa något och håller sina armar hårdare runt mig. "I'm going to miss my flight, Zayn”, säger jag och försöker att låta bestämd. Jag kommer inte missa mitt flyg. Mitt flygplan kan väll inte åka utan mig, eller?

"I don't care, Mays. You can fly home with me and the lads", svarar han och smeker lätt mina kinder samtidigt som han kollar mig djupt i ögonen.

"Very tempting, but I promised my sister that we would meet up after I landed. Plus, you fly home tomorrow. We will see each other on Monday or Sunday afternoon", säger jag och försöker att låta lugn. Måndag är så långt borta, men ändå så nära. Han är stört skön och jag försöker att vara så avslappnad runt honom som möjligt, men hur kan jag vara det när bilden på han i sängen kommer upp i mitt huvud hela tiden? Det är fredag idag och Zayn och jag har spenderat dessa två dagarna tillsammans och nu vet jag mycket mer om honom, jag visste ju knappt något om honom innan, och han vet mer om mig också. Jag vet att han kommer från Bradford, har tre systrar och att han och killarna blev kända genom X-factor. Han fick reda på att min pappa har hjälpt mig att bli stor inom musikvärlden, att jag står nära min syster och att jag är ett fan av tatueringar, men han fick dock bara se en av de jag har. Det är två stycken, men för mig räknas det som en. Tatueringen börjar på vänstra handleden och fortsätter på högra. Det står "too weird to live, too rare to die." Citatet beskriver mig bra och Zayn log gillande när han såg den. Det var min första tatuering, som jag gjorde för något år sedan. Jag har undgåtts mest med Zayn, men sett killarna lite då och då, t.ex vid vissa middagar, men jag antar att de har spenderat tid med sina tjejer. Eller ja, Harry och Niall har nog gjort det. Jag har ingen aning om Louis och Liam har tjejer, jag får fråga Zayn senare eller fråga de själv.

"Sunday afternoon definitely", säger han och släpper mig.

"Bye Zayn." Jag går ut ur hans hotellrum och vidare mot hissen för att åka ner till lobbyn där mina säkerhetsvakter, mitt bagage och förmodligen pressen också är. Jag checkade ut från det andra hotellet jag hade bott på och checkade in på Hilton hotell istället. Min agent Sarah kom med det förslaget och jag tyckte det var bra för då skulle det inte verka konstigt att jag åkte hem med Zayn, hoppas jag på i alla fall. Jag har inte vågar kollat i några tidningar eller gått in på internet.

Louis perspektiv
Jag mår så dåligt, dåligt av att se Liam på detta viset. Jag ser hur han lider och jag vill hjälpa han på bästa sätt, men han är i sin egna värld. Han har satt upp väggar runt sig själv och jag är rädd att om jag river en kommer han inte klara av det och alla rasar. Liam var inte ens så här olycklig när han och Danielle gjorde slut. Han var nästan på botten då, men jag tror att han är på botten nu. Det här har verkligen knäckt honom och jag känner mig hjälplös. Vilken kompis jag är. Jag kan inte ens hjälpa min bästa vän när han behöver mig som mest. Louis, sluta stressa upp dig själv. Gå och prata med honom istället. Inte mer funderar jag på saken utan reser mig upp och styre stegen till Liams hotellrum.

"Mate? I know you're in there. Open the door." Inga steg kommer mot dörren och jag står pinsamt kvar med handen på dörrhandtaget. "Li, please open the door" Jag lutar huvudet mot dörren och andas in ett djupt andetag. "It suck, I know it does, but please open the door. I only want to help. I care for you, Liam" Mina ord tar slut och jag vet inte riktigt mer vad jag kan säga. Jag vänder mig om och sjunker mer mot dörren. Knäna indragna mot bröstet med armbågarna på knäna. Jag drar händerna över ansiktet och gnuggar vid ögonen. Hur kunde det blir så här? Borde jag prata med Harry? Eller kanske med Olivia? Jag tänker sitta här tills han öppnar dörren och släpper in mig. Inte förväntar jag mig att han kommer att prata med mig, men jag vill finnas där för honom och han kanske tillsist pratar. Vet Niall om detta ens? Fråga har cirkulerat runt i mitt huvud ända sedan igår kväll.

"Louis?" "Hey, Louis. You can't sleep in the corridor", säger en feminin röst retsamt. En röst jag känner alldeles för väl till. Jag tittar upp och ser Anna några meter bort. Hon är i klädd ett på svarta tights, en vit hit & run tjocktröja och en grå stickad mössa. Jag ler och häver mig upp från golvet.

"Hi Anna. I wasn't sleeping. I... " Jag vill säga att jag väntar på att Liam ska öppna dörren, men jag vill inte hon ska ställa följd frågor. Anna är en schysst tjej och vi kommer bra överens. Just därför känner jag mig dum som måste ljuga för henne. Du ljuger för att skydda din bästa vän, du gör det för en bra sak. "I don't even remember what I was doing" Jag försöker ser förvirrad ut och lyckas tydligen väldigt bra. Anna skrattar högt och jag kan inte låta bli att skratta själv.

"Lou are you drunk?" Hon brister ut i skratt igen. Jaja, självklart. Ser du inte det?

"Not the last time i checked", svarar jag leende.

"And I thought Niall was..." En dörr öppnas och Nialls blonda kalufs är det första jag ser. Vi båda följer hans steg mot oss som sedan saktar in.

"You thought what about Niall?" Frågar han och lägger armen runt Annas midja. Han kysser henne lätt på kinden och hennes läppar formas till ett stort leende. Anna får inte en chans att svara innan Niall fortsätter igen. "He's hot, isn't he? You think he's really hot and sexy don't you Anna-banana?" Niall drar Anna närmare sig och trycker sina fingrar i Anna sida. Hon ger ifrån sig ett skrik blandat med skratt och försöker vrida sig ur hans grepp. Niall lyckas hålla kvar henne, men slutar sedan och kysser henne på läpparna. Jag sliter min syn från dem och ser Harry komma smygandes bakom dem. Han lägger fingret över läpparna för att visa att jag ska vara tyst och jag nickar leende. Harry öppnar munnen för att säga något, men stänger den sedan.

"Hi guys!" säger han högt och drar ut på i:ett. Niall hoppar till och vänder sig snopet om och där står Harry med ett flin på läpparna. Niall släpper Anna och håller bennes hand isätllet. Harry ler stort, går några steg och lägger armen om Annas axlar. Harry och Anna är nära kompisar. De beter sig som syskon och ungås ofta med varandra. Jag sliter synen från dem och hinner precis se Niall stänga hans och Annas hotellrumsdörr. Jag rynkar pannan och tittar på Anna med frågande ögon, men hon rycker bara på axlarna. Hon tar bort Harrys arm och vänder sig om och går mot dörren. Jag följer varje steg hon tar och hon stannar slutligen vid hennes och Nialls hotellrum.

"Are you two coming, or are you just going to stand there?" Harry försvinner snabbt från min sida och han går sedan genom dörröppningen. Anna släpper ögonen från hans ryggtavla och kollar sedan på mig.

"Yeah, sure. I'll be there in a minute, I just gotta fix something first."

"Kay Lou. See you soon" Är hennes avslutande ord och jag ser hur hon försvinner in i hotellrummet. Jag fäller ner ögonlocken och tar ett djupt andetag, knackar på dörren för att visa att det är honom jag pratar med.

"Liam." Hur ska jag fortsätta detta? "Hope I see you at dinner. We can have dinner alone, if you want. Just you and me. Text me or something. I love you, man." Inte förväntar jag mig något svar nu heller utan öppnar ögonen och vänder på klacken. Jag hinner ta några steg innan dörren öppnas och jag vänder mig snabbt om. Innan han hinner reagera trycker jag in honom i rummet igen och smäller igen dörren bakom oss. Jag drar in honom i en hård kram och bara håller om honom. Jag säger inte ett ända ord, det behövs inte.

Mays perspektiv
"Mays" tystnad. "Mays" Sluta, låt mig va'. "Mays, you got a text from your sister" Mina ögonlock öppnas direkt och jag tittar mig förvirrat omkring och upptäcker att jag redan är på flygplanet. Stönandes rätar jag upp mig i sittande ställning från att ha legat ner i sätet. Min svanskota värker och jag känner hur smärtan sticker till när jag lutar mig tillbaka. Mina ljusa boyfriend jeans sitter på sniskan och min vita t-shirt visar lite av min solkyssta mage. Skorna som jag fått av Tiffany i julklapp ligger på golvet. Skorna är från Jordan Air och är vita och lila. Trött, men med ett litet leende tar jag mobilen ur Sarahs hand och trycker på hem-knappen, låser upp mobilen och klickar på meddelande. Jag skummar igenom texten och det lilla leendet som precis befann sig på mina läppar har försvunnit. Hon skrev att hon inte kan komma för att hon var tvungen att jobba och något om Kayle också. Kayle är hennes pojkvän och har varit sedan ett och ett halvt år tillbaka. De håller på att leta lägenhet tillsammans. Dem båda har oftast fullbokade scheman och ses sällan. Därför vill de flytta ihop för då ser de varandra varje dag. Varför kan de inte bara göra tid för varandra? Missförstå mig inte, jag gillar verkligen Kayle, han är riktigt schysst, men han tar henne ifrån mig alldeles för ofta. Detta är tredje gången detta händer och jag gillar det verkligen inte. Jag kanske låter lite egoistisk, men så känner jag i alla fall. Jag gillar att ha de jag älskar nära mig och självklart ingår Tiffany.

"So, do I have something else planed in my calendar?" frågar jag sorgset och hoppas på ett nej. Jag hade verkligen sett fram emot att träffa Tiffany. Vi hann inte träffas innan jag åkte till Tyskland och nu kan hon heller inte träffas. Jaja, det är väll bara att gilla läget. Nu kan jag vara hemma och slappa istället, eller kanske gå till gymmet. Det har blivit ett besök denna vecka och jag hatar det. Kalla mig konstig, men jag gillar att träna mycket. Helst 5-6 gånger i veckan, även fast Sarah inte gillar det.

"No", svara Sarah och inombords gör jag jackpot gesten. "Okay", svarar jag och Sarah går och sätter sig på sin plats igen, som är några rader framåt.

"Wait. Sarah, when are we landing?" Som svar på frågan får jag att kaptenen säger att alla ska sätta på sig säkerhetsbältena och att vi gör oss färdiga för landning. Jag älskar när flygplanet lyfter, det kittlas i magen och jag kan aldrig låta bli att le. Landningen är inte lika rolig dock och jag är glad att jag inte är flyg rädd. Fy, vad det måste kännas obehagligt.

"Andy! Babe! Guess how's back in London?" Tjuter jag i telefonen och släpper ner min väska på hallgolvet. "Mays! I've missed you. What's up?" frågar Andy och jag kan inte låta bli att le. Jag har saknat han jättemycket. Vi har trots allt inte setts på 2 veckor.

"Nothing, just got home. Hey, do you want to go to the gym?" frågar jag. Vant klämmer jag fast mobilen mellan örat och axeln och drar av mig min svarta Parajumpers jacka och hänger upp den på en hängare. "I haven't been training in like, five days", klagar jag och han skrattar lätt.

"Sure. I'll be at your house in 10. See ya!" Snabbt klickar jag på avsluta samtalt och sätter handen i bakfickan. Yes! Tänker jag. Vänta. Fan! 10 minuter?! Skojar han? Jag slänger mobilen på soffan och ber till Gud att den inte ska trilla ner. Jag springer upp för trappan och fortsätter vidare till min walkin' closet för att hitta tränings kläder. Min resväska struntade jag fullkomligt i att ta upp, utan lät den stå kvar i hallen. Snabbt och smidigt sätter jag på mig min vita sport bh, sedan mina trekvarts löpare byxor i svart och sedan en neon grön tränings tröja. Allt är från märket Nike. Jag sponsrar ofta Nike så då måste jag bära deras kläder mycket. Jag sätter upp mitt hår i en slarvig fläta och börjar leta efter min tränings väska. Nej, nej, nej, nej! tänker jag. Detta händer inte. Var i helvete är min väska?! Efter en stund ger jag upp och små joggar in i mitt sovrum och börjar leta där istället. Precis i lagom tid till att det ringer på dörren så hittar jag väskan hängandes bakom dörren.

 

"Mays! Say cheese!" säger Andy och jag lyfter snabbt upp huvudet och upptäcker att han har tagit en bild. Nej! "Andy, you hoe! Don't you dear post that pic on twitter” säger jag argt och släpper ner kettlebellen på det gråa golvet. Dunsen överröstas av musiken som strömmar ut ur de flera stora högtalare. Om jag inte mins fel så är det just nu Hungry med Rob Bailey & The Hustle Standard som kommer från högtalarna. Låten är aggressiv och får dig att kämpa ännu mer än vad du redan gör. Jag går med snabba steg fram till Andy och sträcker mig efter hans telefon som han håller över huvudet. Jag är inte kort, men jag är inte lång heller och såklart är Andy rätt så lång och det gör det inte enkelt för mig. "Andy", gnäller jag och hoppar smidigt upp på hans rygg och försöker få tag på mobilen.

"Too late Mays, already posted" han flinar stolt och jag rycker åt mig mobilen som han håller nu håller i lägre höjd. "Hey! Not cool. Give it back" klagar han och försöker ta sin mobil i från mig. Jag ignorerar honom och klickar in på tweeten och kollar på bilden. Ew, nej! Radera, radera, radera, radera! Den har varit ut lagd i 1 min, inte så många kan ha sett den då va? Snälla. Jag låser skärmen, hoppar ner från Andys rygg och ger tillbaka hans iPhone.

"You deleted it, didn't you?" frågar han försiktigt. Jag nickar och vänder mig om.

"I'll be around the treadmills, okay?" Andy nickar och öppnar munnen för att fortsätta.

"See you in half an hour?"

"Yes box", svarar jag och styr stegen mot löpbanden. En kvar, perfekt, tänker jag och ska precis gå upp när en annan tjej kommer.

"Sorry, you can use it. I'll wait for another one", säger hon och vänder sig om.

"Wait, you can take it. I can do something else. Please, I insist", säger jag och ser bedjande på henne. Min omtänksamma sida tar över även om jag själv skulle vilja använda löpbandet.

"Thanks..."

"Mays" fyller jag i och sträcker fram handen.

"Angela", säger hon och vi skakar hand.

"Damn Mays. I thought you were going to run", skämtar Andy.

"I don't believe you got that sweaty on half an hour of running" Han kollar skeptiskt på mig från topp till tå.

"There wasn't any free so I used the cross machine instead" säger jag och dricker sedan ett par klunkar ur min vattenflaska.

"Bullshit. I saw there was one free when I passed by"

"okay, okay. There was one free, but I let another girl use it" Andy öppnar munnen och ska precis säga något när jag ger honom en blick för att visa att han ska släppa det.

"See you outside the locker room in 15?", säger jag frågande och han nickar. Jag töjer först innan jag går mot omklädningsrummet, för annars kommer jag har världens träningsvärk imorgon. Dörren öppnas med ett ryck och jag backar några steg för att låta tjejen gå förbi. Jag blir överraskad när jag ser att det är Angela som står där med ett flin på läpparna.

"Mays, thank you once agin" Jag snällt och visar mina raka tänder. Det var helt klart värt att ha tandställning i ett och ett halvt år högstadiet.

"No problem, Angela", säger jag leende.

"Can I buy you a cup of coffee in return?" En kopp kaffe låter väldigt lockande. Mitt kaffesug försvinner aldrig. "Yeah, sure, why not?", säger jag och rycker på axlarna.

"I can't today, but maybe tomorrow?" frågar hon vänligt.

"Yes, of course. No problem." Lite besviken var jag. Jag hoppades på att hon vill fika idag och inte imorgon.

"Can I get your number so we can decide place and time?" fortsätter jag.

"I have a time to catch", förklarar jag.

"Of course", hon tar upp en penna och tar tag i min hand och skriver ner hennes nummer.

"I'll text you when I get home" Hon nickar och går mot ut gången och jag går in i omklädningsrummet. 

 

_________________________________________________________________