Everything You Do - Kapitl 9

 
 
 
 Previusly: Jag tittar på skärmen i ett försök i att se hur många sekunder det är kvar. Sju sekunder tydligen. Jag lyfter upp mobilen lite så att man kan se mig och de andra i speglarna.

"Bye Keek!" Säger jag och känner att Steff saktar ner farten mer och mer. När han sätter ner mig mår jag illa men skrattar ändå.


 
 

"So, the single will be released on iTunes on Saturday?" Frågar jag förvirrat. Sarah suckar och skakar på huvudet.
"No you have to record it first, Mays and do a music video. You have to be in the studio in..." Hon lyfter armen så att hon kan ta en titt på sitt armbandsur.
"... Now. Off you go!" Säger hon och jag reser mig direkt ur stolen. Snabbt sätter jag på mig min jacka från Lexington i beige, min handväska från Michael Kros i svart skinn och små joggar sedan ut ur byggnaden. Solen skiner idag och snön har smält bort. Det är betydligt varmare idag än det har varit de närmsta dagarna så därför tog jag en tunnare jacka över min mörkblåa superdry hood tröja. Till det har jag ett par svarta jeans från Abercrombie & Fitch och på mina rosa höga Uggs. Med blicken söker jag efter min silvrig Audi A5 och styr sedan stegen mot den. Jag låser upp bilen, hoppar in och lägger min väska i passagerarsätet. Motorn går i gång och jag kör genom Londons gator till studion. Min telefon börjar att ringa och jag släpper blicken från vägen. Är det värt att svara? Innan jag hinner bestämma mig så slutar det att ringa. Undra vem det var egentligen? Jag funderar inte mer på det utan koncentrerar mig på vägen och sjunger med till radion. Väl framme vid studion så parkerar jag och kliver sedan ur bilen. Ingen vet att jag spelar in här, mer än killarna jag jobbar med. Jag ska till USA senare och jobba med några andra så detta är bara en liten del i projektet. Jag har flugit ut Carl Falk som är en av de svenska killarna jag jobbar med. Riktigt schysst kille och ett geni när det gäller låt texter. Han var med och skrev Automatic och min andra singel som heter Starships som ska spelas in idag och några andra låtar vars namn jag inte kommer ihåg.

Jag sätter foten in i allrummet och allas blickar vänds mot mig. Den första som reagerar är Cliff som är producenten. Han drar in mig i en kram och frågar direkt om jag mår bra. Cliff vill alltid det bästa med en. Han bryr sig mycket och välkomnar en direkt till hans familj. Väldigt godhjärtad med andra ord. Jag hälsar på resten av mina kollegor och sedan börjar vi direkt med att lyssna på låtarna. De första vi lyssnar på är Carls låtar han skrev med Rami Yacoub och några andra bland annat Dean Esther. Jag lyssnar uppmärksamt på låtarna.
"I like number two and three. It's so much me in the songs. The rhythm and lyrics. Love it", säger jag leende.
"Great. I also thought you'd like those two", svarar Carl. Egentligen är det rätt så tramsigt att vi pratar engelska när vi båda kan svenska, men det är ju inte bara vi här utan det finns flera stycken som ska förstå vad vi snackar om.
"In the second verse in the song number two" Jag gör en konstpaus för att hitta rätt ord.
"Is there a possibility that we can change some words? I don't mean to be rude." Frågar jag och gestikulerar.
"Yeah, of course. I was thing about it also, but I wanted to hear your opinion first before we started to change the lyrics." Vi börjar markera några ord och fyller på några andra. Jag sjunger och rappar texten för att höra hur det låter. Vi sitter i flera timmar och arbetar med texten. Det slutar med att vi ändrar liten text på den andra låten och på Starships också. Vi lägger till musiken till Starships och det hela blir mycket maffigare. Jag går in i båset och sätter på mig hörlurarna. Cliff knackar på rutan och jag fäller ner hörlurarna.
"This is going to be a big hit, Mays", säger han och smilar.

***

"Finally!" Säger Sarah när jag kommer ut ur mitt sovrum. "That took you long enough"
"Haha very funny Sarah. I'm a girl just like you. We take our time to get ready."
"Okay you win", säger hon.
"So I and two guys from your security team will fly with you. We are leaving Heathrow at six am." Jag stönar högt vilket leder till att hon tappar tråden.
"Six am. Are you kidding? Then it's not even worth to go to sleep."
"We have to leave so early 'cuz we don't want so many fans there so you guys can't get mobbed.
"You guys? Who is flying with me? Besides you and security"
"Liam Payne and Zayn Malik from One Direction."
"Oh" Är allt jag får ut. "Where are they going?" Frågar jag nyfiket, inte det minsta irriterad på att vi flyger tillsammans till USA. Det brukar bli så långtråkigt när halva resan har gått då nästan alla har somnat och någon alltid ska klaga på att man måste vara tyst.
"Ibiza" Jag sätter nästan mitt eget saliv i halsen.
"Pardon?" Säger jag och rynkar pannan.
"Ibiza. You do know which country it is in, right?" Säger hon retligt och får ett slugt leende på läpparna. Jag ignorerar hennes fråga och sträcker på mig.
"Why can't they fly with someone else?"
"Simon decided it, ask him if you want an answer."
"What 'bout LA and the interview?" frågar jag och lägger armarna i kors över bröstet. Jag har tränat jättehårt för att få musiken och dansen att funka tillsammans, till vilken nytta egentligen?
"Yeah, about that. We were forced to canceled", säger hon och kliar sig i nacken.
"What?!" Utbrister jag. Hon måste skoja med mig!
"But! Look at the bright side of this: now you can have some days off. Go sunbathing, chill-"
"What about the recording then?" Frågar jag otåligt. Om jag inte för spela in så kommer jag bli sur. Jag har jobbat så hårt med att skriva låtar. Jag hade fyra intensiva veckor innan jag åkte till Sverige över julen. Långa arbetspass och nästan aldrig paus. Det har helt okej i början sedan blev det också på helgerna. Så fort jag kom hem så sov jag så länge som jag var tillåten innan jag skulle till studion igen. Fansen fick sedan reda på vilken studio och började att blockera hela byggnaden. Det gick knappt att komma in ännu mindre ut, så vi var tvungna att byta. Vilket leder till stället jag spelar in nu. Det är inte så långt ifrån mitt hus - vilket är ett plus - och betyder att jag inte behöver gå upp tidigare än vad jag brukar. Att sova länge är det bästa som finns och jag sover gärna till efter 11-12 på förmiddagen. Kanske kör jag ett träningspass senare på kvällen? Låter precis som en dag alla á Mays.
"You'll be recording some tracks but not as much as we planned." Hon lägger en hand på min axel och stryker den mjukt. "You need some time off, Mays. You worked really hard before the trip to Sweden. See it as a sign", säger hon och ger mig en sista beröring innan jag tar bort hennes hand. Jag vänder på klacken och går in i mitt sovrum igen. Dörren smäller igen efter mig och tavlorna slår mot väggen. Jag hör hur Sarah suckar till utanför dörren. Hon visste att jag skulle bli sur för detta, men varför lät hon det hända då? Fast.. semester låter inte så dåligt. Men jag har redan haft tre dagar ledigt?


Sarah lämnade för någon timme sedan. Hon vet att det är bättre att låta mig vara när jag är sur så jag kan lugna ner mig lite. Det har jag inte. Hur kunde hon låt mig tro att jag skulle få uppträda och sedan bara ställa in det utan att berätta för mig först? Jag tar av mig kläderna och går in sedan i min Walk-in closet och sätter på mig träningskläder. Rosa tröja och svarta löparbyxor från Rönnisch. Jag tar ner min träningsväska från kroken och går ner för stentrappan. Jag kommer direkt till hallen och tar på mig mina vita Converse. En äldre jacka åker på från North Face istället för Lexington jackan och sedan går jag ut genom dörren. Jag hoppar ännu en gång in i min Audi och backar ut från uppfarten. Till min förvåning så börjar det ringa och jag börjar rota i min väska i jakt på min vita iPhone 5. Stressat svarar jag och klämmer fast telefonen mellan axeln och kinden.
"Hello?" Säger jag tveksamt.
"Hi Beautiful" säger en mörk stämma. Personen måste ha gjort till rösten för jag känner inte alls igen det. Jag letar igenom minnet efter vem det kan vara. Mina trådar går ihop och jag vet precis vem det är. Ett stort leende pryder nu mina läppar
"Hi Justin! What's up?" Frågar jag medan jag saktar in för ett rö' ljus.
"Not much, just wanted to hear your voice. I miss you" Vad sött. Han saknar mig.
"Biebs, are we getting a bit emotional?" Frågar jag skämtsamt. "I miss you too", lägger jag till och gasar. Han skrattar torrt, men jag kan höra att något inte är som det ska.
"Everything OK?"
"Yeah, why would'nt it be?"
"You tell me", säger jag och svänger in på parkeringen.
"You win. Nothing's right right now. Everything messed up and I really need a girls advice."
"What happened?" Jag stannar bilen, men låter bilen förbli på så att värmen inte försvinner.
"Selena and I broke up two days ago." Jag stannar upp i min rörelse. Det hade jag inte trott, ännu mindre kunnat gissa.
"So you want an advice on how to get her back", säger jag beslutsamt.
"No, not really", svarar han med skuld i rösten
"Oh", är allt jag får ut. Jag som trodde han älskade henne. Älskade
"But, I thought-"
"I didn't really love her. We just- I can't explain it." Han tystnar och jag inser att man inte vill prata om henne längre.
"So the advice? What is it 'bout?"
"Yeah, right. Can you come to the US?"
"That's not an advice", svarar jag.
"I guess not, but please, I need someone to talk to who isn't a guy" Han låter stressad på rösten. Är han okej?
"I can't. I'm working on my album.
"Please", säger han ynkligt.
"Damn it", mumlar jag för mig själv och lägger handen för ögonen. "I'm going to Ibiza tomorrow morning. Is there a chance that you can come to me instead?" Frågar jag hoppfullt.
"I don't know", svara han på skakig röst.


Nästa kapitel blir mycket längre 

 


Everything You Do - Kapitel 8



 

Previously:

"Well, that's what I thought", snäser jag och rycker ner handtaget. Jag går med snabba steg ut och smäller sedan igen ytterdörren efter mig. Mitt hjärta har slitits ut ur mitt bröst och jag skriker nästan av smärta. En ensam tår åker ner för min kind. Irriterat torkar jag bort den. Han är inte värd mina tårar.

 

LÅTEN TILL FINNS LÄNGST NER I INLÄGGET! 

 

Harrys perspektiv

"Hi, this is Oliviaaa, IHHH. Haha stop it Harry! Sorry that was just my babe tickling me. Leave a message after the beep." i bakrunden hör jag min egen röst som retsamt viskar till henne. "Say it, say it now!" Olivia fnittrar tyst "Oh, I almost forgot, I love you Harry." Jag tar telefonen från örat och stirrar tomt ut i mörkret. Mina armar täcks av gåshud och jag biter mig hårt i läppen för att hindra tårarna och paniken. Min hals känns tjock och jag kan inte svälja bort gråten. Jag blinkar men tårarna rinner ner för mina kinder ändå. Jag sitter upp i min säng. Detta rummet var bara för en dag sedan fyllt med glädje och kärlek. Sängen är alldeles för stor för mig och påminner mig ännu mer om hur mycket jag vill ha henne här, nära mig. Mina händer lutar mot mina knän och håller i mobilen framför mig. Jag låter huvudet hänga och blundar hårt. Jag klarar inte av att ringa igen för varje gång jag ringer och hon inte svarar inser jag att hon hatar mig. Jag är så jävla dum i huvudet. Ända sedan jag var liten, då jag fick sy mitt knä efter att jag ramlade när jag hade springtävling med min kompis, har jag önskat att tidsmaskiner fanns. Jag ville inte ha det där fula ärret på mitt knä. Jag skrattar torrt över hur lätt livet var då. Ett ärr spelar ingen jävla roll jämfört med att förlora den man älskar. Huvudet dunkar hårt efter kvällens alkoholintag. Hur mycket jag än försöker kan jag inte stänga ute minnena som hemsöker mig. Jag trycker händerna med mobilen i mot pannan och hulkar tyst.

 

FLASHBACK

 

Mitt huvud dunkar hårt av alkoholen ikväll. Varför måste jag alltid bli så jävla full? Allting snurrar och jag vill spy. Hon stirrar på mig. Jag kan inte tänka klart. Vad var det hon sa nyss? Varför ser hon så sur ut? Jag rynkar pannan. Två sekunder senare hör jag en hård smäll. Jag insåg inte då att det kanske var den sista gången jag såg henne.

Jag står som fastfrusen i marken och stirrar mot dörren. Jag känner mig inte närvarande och min hjärna verkar inte fungera, jag kan inte förstå vad som hände. Någonstans inom mig börjar en krypande känsla gro och efter vad som känns en evighet, men säkert bara är fem minuter, börjar det långsamt gå upp för mig. När Zayn slutligen lägger handen på min axel kommer paniken inifrån som långsamt kväver mig. Olivia. Olivia! Jag vill skrika men jag kan inte få fram ett ljud, inte röra en muskel.

Om jag förlorar henne på grund av detta vet jag inte vad jag gör. Ett misstag, ett löjligt, otroligt dumt misstag. Jag försöker springa efter henne, men när jag väl kommer ut så är hon borta. Hon är inte kvar. Detta kan inte vara slutet.

"Mate, I'm so sorry. If I knew I wouldn't have taken Mays with me. Is there anything I can do?" Sorgset skakar jag på huvudet. Jag klistrar på ett fejkleende och tittar Zayn i ögonen samtidigt som jag biter mig flera gånger i läppen för att dölja gråten, dölja smärtan som ligger som ett täcke över hjärtat. 

"No. I'm just gonna head upstairs.", säger jag med lågt och min röst bryts. Orden kunde inte komma ut mycket högre även fast jag försökte. Jag går långsamt mot trappan och känner att Zayn följer efter mig. Jag stannar och vänder mig om.

"Alone, Zayn. All I want right now is to be alone. My birthday can't get any better." Jag fortsätter upp för trappan, går sedan vidare mot mitt rum och smäller igen dörren. Leendet försvinner direkt. Jag biter mig hårt i läppen för att han inte ska höra mig bryta ihop. Hela jag skakar. Jag ville inte lyssna på Zayn. Inga ord kan få mig att bli glad igen. Jag vill bara ha henne. Jag lutar ryggen mot dörren och mina ben gör vika under mig. Mina tårar börjar långsamt falla ner för mina kinder samtidigt som jag sjunker mot golvet. Happy 'fucking' Birthday, Harry. 

 

END OF FLASHBACK

 

Det brister helt för mig. Jag gråter så kraftigt att jag inte kan andas. Jag har förstört allt, jag har förstört ALLT.

Denna natten var första gången i mitt liv jag grät mig till sömns.

 

-

 

Långsamt öppnar jag mina värkande ögonlock. Det första jag känner är smärtan som uppstår i ryggraden. Jag rättar till min ställning och drar in bena mot överkroppen. Stönandes lutar jag huvudet mot den hårda sängkarmen och kniper igen ögonen. Trött gnuggar jag dem med nävarna. Solen strålar in i rummet och jag blinkar några gånger, men får kisa för att se något. Jag stönar ännu en gång när jag häver mig upp från golvet på stela ben. Jag klappar på mina framfickor och sedan på mina bakfickor i jakt efter min mobil. Paniken kommer när jag inte kan känna den. Jag tittar ner på golvet där jag satt när den värsta gråten drabbade mig i natt. Där ligger min mobil. Stelt böjer jag mig ner och tar upp den. Min tumme klickar av automatik på hemknappen och skärmen lyser upp. Jag har flera missade samtal. Jag får en ny känsla i kroppen, hopp. Det är som om mitt hjärta långsamt börjar fungera igen. Kanske... Spänd tittar jag om något är från Olivia. Jag måste dubbelkolla flera gånger för att förstå. Hon har inte ringt. Jag har flera samtal från Liam och några från Zayn. Jag suckar när jag ser ett från management. 

Jag är så jävla dum. Tror jag att hon skulle ringa mig efter vad jag har gjort?

 

 

Louis perspektiv 

"Liam!" Skriker jag så fort jag sätter foten i lägenheten. Jag smäller igen dörren efter mig och torkar omsorgsfullt av mina skor. Mina vita Circa - som inte är speciellt vita längre - gör ett gnisslande ljud varje gång de träffar trägolvet. Ingen svarar mig och jag styr stegen mot köket, men Liam är inte där. Jag fortsätter mot trappan för att se om han är på övervåningen, men stannar när jag kommit till hälften och springer ner för trappstegen igen. Vänta... Han är ju säkert i vardagsrummet, varför tänkte jag inte på det? Liam håller på att göra om sitt sovrum. Ny säng, ny garderob och så ska han göra en fondvägg, vad jag vet i alla fall. Efter vi hade kommit hem från Tyskland så hjälpte jag Liam att flytta möblerna från hans sovrum. Vi tog också hjälp av Ash, eftersom han är biff, som mer än gärna ställde upp. 

"Liam! Hey, Liam?!" Väl inne i vardagsrummet så ser jag att han sitter i sin säng med sina vita beats på sig och sin MacBook i knäet. Liam tittar på skärmen med en lätt öppen mun och ser frånvarande ut.

"Damn it, Liam!" Andas jag och går fram till sängen. Jag drar ner hörlurarna så att de landar på hans axlar.

"Louis!" Gnäller han och är på väg att ta upp dem igen. 

"No, no no! We have a meeting in ten minutes", säger jag och och fäller ner locket på laptopen. Liam höjer ögonbrynen och munnen formas till ett litet O. 

"Damn it! Is it Thursday already?" Frågar han och skjuter bort datorn samtidigt som han reser sig upp från sängen. Snabbt drar han av sig de gråa mjukisbyxorna och sätter på sig ett par mörkblå jeans från G-Star Raw. Jag skakar på huvudet och mitt bruna hår flyger från sida till sida.

"No, it's Wednesday, Liam." Han stannar upp i rörelsen och kastar ett öga på en svart t-shirt som ligger på sängen. 

"But, they said Thursday?" Han sträcker upp armarna och drar på sig tröjan, den lägger sig slätt över hans mage. 

"I know, but they called Zayn and said Wednesday. That's why I only had a couple of beers yesterday." Jag fäster blicken på mattan och tänker tillbaka på gårdagens händelse. Stackars Harry. Allt han egentligen ville ha var hans bästa kompisar -Zayn, Liam, Jag, Niall, Anna, Olivia, Mazi och Andy, men jag tvingade honom att ha fest. Först var han negativ till det, men gav sedan med sig och tyckte det var en bra idé; då fick han ju träffa lite gamla polare. Just nu tror jag att han hatar mig. Detta är mitt fel. Jag övertalade honom att ha fest, om det inte hade blivit något så hade inte incidenten med den tjejen hänt. Det hade varit Olivia istället som satt där. Liams ansiktsuttryck ändras till en sorgsen min.

"How is he?" Frågar Liam. Besvärat sätter jag ner händerna i fickorna. 

"I don't know. I haven't got the guts to call him yet." Han nickar förstående och lägger ner sin iPhone i fickan. 

"Louis, he's not angry at you. He can't be. If he should be angry at anybody it should be himself. And maybe Mays, but she apologised like five times. Poor girl. She called me last night, crying. She asked if I could apologise once more and if I could give her Olivia's phone number." Förvånat lyfter jag på ögonbrynet. Grät hon? Mays verkar inte var den typen. Hon verkar vara lite mer av den hårda typen, en tjej som klarar av mycket och har ett starkt självförtroende. Eller ja, Liam och Zayn känner henne ioförsig bättre än vad jag gör. Men jag har fått det intrycket av henne. Högljudd och pratglad, vilket oftast bara är positivt eftersom det inte är jobbigt att lyssna på. 

"Come on now", säger jag till Liam och går mot ytterdörren.

 

***

 

Det vita, blanka marmorgolvet glänser så mycket att jag till och med kan se min egen spegelbild. Jag gör en ful min mot mig själv i det innan Niall puttar in mig i rummet där de andra sitter. Väggarna på höger sida av rummet är helt i glas; de är fönsterrutor som vätter ut mot Londons centrum. Det stora glasbordet täcker nästan hela rummet. Gubbarna från skivbolaget sitter på den ena sidan av bordet i fina, skräddarsydda, mörka kostymer. I andra änden sitter Harry, Zayn, Liam och Niall som redan har hunnit sätta sig. Jag sjunker diskret ner bredvid Zayn. Jag vågar kasta ett snabbt öga på Harry. Han sitter stelt i den svarta skinnstolen med ett ansiktsuttryck av sten. Händerna på glasbordet är sammanflätade. Han stirrar tomt framför sig. På hans kinder kan man se bleka ränder. Ränder av tårar. Han är en gnutta röd runt ögonen också. Påsar under ögonen av sömnbrist. Han stannade nog uppe hela natten, stackarn. Mittemot Harry sitter Zayn som kollar på Harry med empati. Jag vill säga något, men jag vet inte vad. "Det kommer ordna sig?" Det vet jag inte om det kommer göra. Olivia måste vara rasande. Om det hade varit Eleanor hade jag varit död. En av bossarna harklar sig och jag väcks ur mina tankar. "You are a boyband. And not just that, you are this recordlabels most popular boyband. Maybe even the most popular boy and on the planet right now. Something like that takes hard work with the music as you all know but we, the management, also has to work hard for it. That means that we constantly have to keep you interesting, the fans can't get bored if you know what I mean. That's why we have a big plan for you! We have already packed your bags and borrowed each of you a mini-plane so when you leave this meeting you won't have time to go home again. You are going straight to the airport." Jag avbryter honom "Wait, WHAT?!" Jag utväxlar förvirrade blickar med resten av killarna. "Louis" säger han och ger mig en sträng blick. "Let me finish. So, we thought long and hard about this and what would be more exciting than you guys disappearing for nine days? Not to much and a week would seem like it's planned." 

"Hold on a sec. So we are going on a vacation?"

"Yes."

"Where are we going?" Jag kollar spänt på honom med intensiva ögon.

"Niall and Anna are going on a cruise to the The Mediterranean by themselves." Jag ger Niall ett leende och han tittar drömmande ut i intet. Han är verkligen upp över öronen förälskad i henne. 

"Liam and Zayn are going to Ibiza. You are flying with Mays Private aircraft tomorrow 'cuz Harry and Olivia will take yours." Jag tittar automatiskt mot Harry och ser hur han sjunker längre ner i stolen och vänder ner huvudet. 

"Harry and Olivia will fly to Maui and the aircraft will stay there till they fly home." Liam lägger handen på Harrys rygg och stryker den lätt. Harry drar fingrarna under ena ögat och flätar sedan ihop de igen.

"What about me then?" Frågar jag undrande. 

"You and Eleanor will take an ordinary aircraft and fly to Paris. I guess you all have a lot of questions but when you come to Heathrow you can ask Paul them. He has the answers to all of them. Have a safe flight.”

 

Mays perspektiv

"One more time!" Musiken sätts på igen och den kraftiga basen pulserar genom min kropp. Jag börjar röra mig till musiken. Dansarna bakom mig gör likadant och jag sjunger till. Jag sjunger tyst för mig själv för att inte anstränga rösten för mycket. Det är första gången jag ska framträda med Automatic i en intervju, det är därför jag och mina dansare måste öva på stegen och min sång till. Låten går mot sitt slut och vi gör de sista rörelserna. 

"Yes!" Skriker jag av utmattning. Efter timmar av träning och övning satt äntligen både dansen och sången. Jag gör high five med Bea och med de andra dansarna, Steff, Tim och Lolo. Jag står närmast Steff om man bortser från Bea.

"We are gonna rock it on Saturday!" Skriker jag och gör superman-gesten. De börjar skratta åt min barnslighet, men spelar ändå med och larvar sig också.

"Hey! I got an idea. Let's do a keek." Steff spricker upp i ett leende och alla nickar ivrigt.

"Okay. Wait a second. Let me just... Kay. Ready?" Jag vänder mig om och de skriker ja. Jag klickar på och det börjar filma. 

"Heeeeeeey Keek!" Skriker jag med ljus röst. Jag filmar mig själv i speglarna.  Steff hoppar fram och poserar bredvid mig. Han putar med läpparna och gör en ful min.

"Gaaaa-auuy!" Skriker jag och han springer fram och attackerar mig. Lekfullt lyfter han upp mig från marken och slänger mig över axeln. 

"Steff!" Klagar jag och känner hur blodet kommer rinnandes mot huvudet. Han snurrar runt i en cirkel och jag håller mobilen i ett stadigt grepp för att inte tappa den i farten. Jag tittar på skärmen i ett försök i att se hur många sekunder det är kvar. Sju sekunder tydligen. Jag lyfter upp mobilen lite så att man kan se mig och de andra i speglarna.

"Bye Keek!" Säger jag och känner att Steff saktar ner farten mer och mer. När han sätter ner mig mår jag illa men skrattar ändå.

----------------------
kapitel 8, enjoy! :D av mig och Emma, som vanligt :)
xx Olivia
 

Everything You Do - Kapitel sju

Previously in Everything You Do: "Oh my gosh! I'll better be here then." Han av bryter sig själv och skrattar med mig. Han tar ett par andetag innan han fortsätter igen.
"And YJL will also be here. Thanks for watching."
"See ya bitches" Jag ger kameran en slängkyss och blinkar flörtigt med vänstra ögat, väl medveten om att de kommer täcka över att jag sa 'bitches'. Men låt dem göra det.

 
 

 

Harrys perspektiv
Jag vrider och vänder mig i sängen. Rösterna kommer närmare. Killarnas och tjejernas stämmor flyter ihop. Ett leende letar sig fram på mina läppar. Jag ligger ensam i min stora king size bed idag. Vanligtvis brukar Olivia ligga bredvid. Lakanet är intrasslat mellan mina ben och min vänstra hand har ett fast grepp om kudden. Täcket går upp till mina axlar och med högra handen håller jag i kanten, rädd att någon - Louis - ska dra av det. Jag stelnar till när jag inser hur nära de är och kisar sömndrucket med ögonen för kolla klockan. Den är 08:47. Snabbt stänger jag ögonlocken igen och låtsas att jag sover. Dörrhandtaget trycks ner och jag rycker till. Som tur är lyckas jag låta bli att öppna ögonen. Deras röster är högre nu och jag kan lätt urskilja vem det är. Niall, Zayn, Liam, Louis, Anna och Olivia. Sängkanten trycks ner lite och innan jag vet ordet av det så viskar Olivia tyst i mitt öra.
"Happy Birthday, Babe." Hennes läppar snuddar vid min kind och jag öppnar långsamt ögonen. Hennes glada ansikte är det första jag ser. Ett stort leende leker på hennes läppar. De där grön-blå ögonen tindrar och hennes bruna, lockiga, långa hår ramar in hennes sminklösa ansikte. Jag ger hennes en sluten kyss på läpparna innan jag lutar mig tillbaka mot sänggaveln.
"Thank you love" Jag släpper blicken från kärleken i mitt liv och tittar på de andra killarna och Anna som står runt sängen. Liam är närmast mig och ger mig ett varmt leende.
"Happy birthday Harry"
"Thank you", får jag knappt fram med min hesa morgon röst. Jag harklar mig.
"This is from me. I didn't really know what you wanted, because you never told me so... Yeah, you can always change it to something else if you don't like it". Liam räcker fram ett lagom stort paket. Jag tittar mig runt i rummet. Alla håller i ett paket förutom Niall. Jag antar att han och Anna köpte något tillsammans, de ska alltid dela hela tiden.
"Lads, you didn't have to get me anything. Really. I-"
"Shut up, Harry. Of course we bought you something. It's your birthday for crying out loud. It's not everyday you turn nineteen, oldie" Louis ger mig ett flin och sätter sig vid min fotända. Jag flyttar in mot mitten av sängen så flera får plats att sitta. Långsamt drar jag in mina långa ben och sätter mig i skräddarställning. Jag drar täcket närmare mig så det täcker mitt skrev, inte för att jag har något problem med att någon ser, men jag är inte så säker på att de vill se så här tidigt på morgonen. Eller någonsin. En bild på mig som strippa dyker upp i mitt huvud och jag flinar samtidigt som jag trycker bort tanken ur mitt huvud. Jag får en eftertänksam blick och kommer på var jag är och vad som händer.
"Lou, you're older than me", svarar jag och lyfter ena ögonbrynet.
"Words, just words", svarar han. Jag sliter blicken från honom och tittar ner mot paketet jag håller i händerna. Jag börjar pilla upp tejpen som är fäst i båda sidorna av pappret. Det är en elegant inslagning. Liam har med andra ord inte slagit in det, vad det nu än är. Paketet har svart papper med ett flertal mörkblåa sidenband. Jag pillar lite med banden innan de glider av och jag drar fram en svart ask med texten: Hugo Boss. Vad har han nu köpt? Jag tar av locket och jag lägger ögonen på ett svart läderskärp. Smidigt lyfter jag upp det ur asken och drar ut det. Lukten av läder når min näsa och jag ler. Skärpet är enkelt, men väldigt snyggt. Helt klart min stil. Jag lyfter blicken och tittar mot Liam.
"Thank you Liam. I really like it and I actually needed a new one." Liams ansikte är glatt och han nickar nöjt. Anna trycker sig förbi Liam och sätter sig bredvid mig. Hon ger mig ett ganska stort paket och jag försöker komma på vad det kan vara för något.
"It's from me and Niall. Hope you like it." Jag tar bort tejpen från den röda kartongens ena sida och öppnar. Jag lutar öppningen mot min hand och ut kommer ett mindre, men tjockt fodral. Jag vänder på det så att jag kan se framsidan. Den blåa texten som täcker övre delen av fodralet är det första jag ser. Mitt leende blir större och jag riktar sedan blicken mot Anna och därefter Niall.
"Thanks lads. I haven't seen this season"
"No problem Harry. It was Anna's idea and we all know how much you love The Family Guy", svarar Niall och lägger handen på Annas axel.
"There's more", säger Anna och placerar handen över Nialls. Nyfiket lyfter jag upp kartongen igen. Jag skakar den lite för att höra vad det kan vara för något. Till min besvikelse så låter det inte så mycket. Innehållet förflyttar sig, men stannar vid öppningen för att inte allt får plats att komma ut. Med lätt hand så tar jag ut det och tar hjälp med andra handen för att veckla ut tygstycket. På den lila t-shirten står det 'Go Big or Go Home'.
"Thank you so much. I love the colour." Annas och Nialls ansikten lyser upp av glädje.

 


Jag öppnar sedan Zayns paket och efter det, Louis. Av Zayn fick jag en ny aftershave från Calvin Klein. Från Louis fick jag ett par jeans från Acne som jag kollat på ett par gånger, men det har alltid varit något som har kommit i vägen. Fel storlek, glömde plånboken, mamma ringde och så vidare. Olivias paket är det enda som är kvar nu. Hon räcker fram ett kuvert med en stor rosett på. Jag öppnar det och drar sedan ut ett kort. På kortets utsida står det ett grönt grattis i skrivstil. Mina fingertoppar glider lätt över texten innan jag nyfiket öppnar kortet och börjar läsa texten.

 

 

Happy Birthday Harry!
In week eight you, me, Anna, Andy, Beizz and the lads are going on a vacation. Everything is settled and you just have to pack your bag.
It's a surprise where we are going, but I can tell you we are going to ski.
I wish you the best birthday ever! 

- Love Olivia

 

Jag läser texten ännu en gång till. Ska vi åka skidor? Det var inte igår det. Gud vad kul! Jag kan inte ens komma ihåg senaste gången jag åkte. Runt texten är det dekorerat med hjärtan, ballonger och till och med ett litet paket. Så typiskt Olivia att rita sådana. Jag tittar nyfiket upp på henne och hon bär ett nervöst leende.
"Do you like it?" Frågar hon. Skojar hon med mig? Jag drar henne närmare mig så hon nästan sitter i mitt knä.
"Like it? I love it. Can't wait to week eight, but you do realise that everyone else are on holiday that week right? Okay, not everyone, but some parts of Great Britain and I also happen to know that south Sweden have holidays that week. And you know how crazy the swedish fans are. I'm not so sure about the rest to the world."
"I know, but Anna and I have to work week seven and nine so that's why we took eight."
"Okay. I'm sure it's going to be great. Thank you", säger jag till Olivia. Jag ger henne en kyss på kinden innan jag lyfter blicken och ler mot de andra. Alla tittar på mig förutom Zayn som precis tagit upp mobilen ur jeansfickan.
"Thanks lads. I love all of the gifts" Snabbt får jag svar från dem alla, till och med Zayn som har lagt ner mobilen nu.
"Got your lover on the phone, Zayn?" Frågar jag retsamt. Zayn flinar.
"Nah, just Mays. By the way is it weird if she comes tonight? I know it's your birthday party and all, but I kind of want her to be there..." Mays hit och Mays dit, det är allt jag har hört honom säga de senaste dagarna. Man ser att han gillar henne, jag vet bara inte om det är kärlek eller inte. Jag irriterar mig på henne, inte vet jag varför än, jag har bara fått en känsla. Och jag tycker verkligen inte om den. Jag spänner käken och tvingar fram ett stelt leende.
"Yeah, sure why not. The more people the better, right?" Zayn ler och nickar.
"Thanks mate. It's gonna be wicked tonight"

 


Olivias perspektiv
Festen har hållit på en och en halv timme redan. Det är bara Harrys närmaste som är här, men det är ändå många jag inte känner igen. Jag är inte direkt insatt i hans kompisar från Cheshire. Allt jag vet är att det var ett par tjejer och att han inte hade så många killkompisar. Jag tittar ut över vardagsrummet. Från hallen är vardagsrummet två trappsteg ner och köket på vänster sida ihopsatt med vardagsrummet fast två trappsteg upp. Mitt i köket står en stor köksö. På den står det en massa olika sorters spritflaskor vilka jag inte ens känner igen hälften av. Det står också mat där samt på arbetsbänkarna som är på båda sidorna av vasken. I själva vardagsrummet är det inte mycket. En soffgrupp i svart skinn, en 72 tums tv och ett soffbord. Väggarna är täckta av tavlor, mest modern konst, som man inte har en aning vad det ska föreställa. Och så klart en massa folk som Harry känner. De flesta är i hans ålder, men vissa är mer i min. Harry fyllde nitton idag, medan jag fyller tjugotre i maj. Den nittonde för att vara exakt, haha. Jag drar ner min klänning lite. Den är svart med guldfärgade paljetter slumpmässigt utsatta. Mitt hår är lagt i en mittbena och ligger platt över mina axlar. Dagen till ära plattade jag det. Till klänningen har jag ett par svarta lackpumps med en hög platå och likaså en lång klack. Mitt guldhjärta hänger som vanligt runt min hals. Harry står vid skåpet bredvid tv:n och fixar med musiken. Han sätter på en annan låt och skruvar upp volymen. Jag följer honom med blicken när han går och sätter sig i soffan igen. Jag vänder mig om och styr stegen mot köksön. Det kändes skumt att kolla på Harry så. Jag vet att jag kan lita på honom. Själv skulle jag tycka det var läskigt om han övervakade varje steg jag tog. Väl framme vid bordet tar jag ett nytt glas och fyller halva glaset med en genomskinlig vätska.
"Hi!" Jag hoppar till och tappar nästan flaskan. Jag snurrar ett halvt varv och står ansikte mot ansikte med Niall.
"Oh my god Niall! You scared the hell out of me! Don't you dare do that agin." Niall brister ut i skratt och jag klarar inte av att låta bli att skratta själv.
"Haha. You should have seen your face. You were like..." Han gör en min och skrattar ännu mer. Medan han skrattar ser jag Anna komma bakom honom. Hon sätter fingret framför läpparna medan hon tippar fram på tå så att han inte ska höra hennes klackar. Det skulle nog ändå vara omöjligt för musiken är rätt så hög. Man kan dock ändå prata i normal samtalston och höra varandra. De är så söta tillsammans.. Medan jag ser hur Anna sätter händerna framför Nialls ögon, vänder honom om och kysser honom mjukt på läpparna ringer plötsligt en varningsklocka. Var är Harry och vad håller han på med?

Nu sätter Anna händerna i sidorna på Niall. Han hoppar till och gör en förskräckt min. Jag väcks ur mina tankar och brister ut i skratt. Sedan höjer jag handen för att göra high five med Anna. Hon smäller ihop våra händer medan hon håller sin andra hand över munnen för att dämpa sitt skratt. Niall ger henne en sur min innan han drar in henne i sin famn. Jag vänder blicken ifrån dem och låter den svepa över rummet. Den stannar vid trappan som leder upp och jag hinner precis se Zayn och en brunett med leopardmönstrade stilettklackar komma gående, hand i hand, nerför de sista trappstegen. Hon vänder ansiktet bort från Zayn, men jag kan inte se hela hennes ansikte. Hon bär en vit klänning med axelband som går korsat över ryggen. Hon ser väldigt söt ut. Med klackarna på är hon lite längre än Zayn. Platån är nog runt fyra-fem centimeter hög och klacken runt tolv. Inte konstigt att hon är längre än honom med DEM skorna. Zayn lyfter upp huvudet och han har ett stort leende på läpparna. Han säger något som får hennes att skratta. De ser väldigt glada ut, båda två.

 

Mays perspektiv
Jag går ner för trappan tillsammans med Zayn. Han visade mig just övervåningen och jag måste erkänna att jag först inte trodde honom när han i söndags sa att Harrys garderob var större än hans egen. Men det var den. Min är ändå störst, men för att vara killar är jag imponerad över hur mycket kläder de har.
"Don't tell anyone I showed you his closet. He's a bit ashamed, but secretly he loves it. I found him one day sleeping on the rug", säger han lågt, så att bara jag kan höra. Jag lutar bak huvudet och skrattar högt. Du måste skoja med mig. Jag slår till Zayn löst på armen på skoj och ett flin leker nu på mina läppar. Vi fortsätter ut i vardagsrummet och jag låter blicken vandra. Jag försöker hitta någon jag känner eller i alla fall känner igen. Var är Kate? Zayn lägger armen runt min midja och lutar sig mot mig. Jag känner hans varma andedräkt som luktar cigarett och mint.
"Anna, Niall and Olivia are over there", säger han tyst och lyfter handen och pekar diskret. Jag följer hans finger och ser dem stå vid köksön. Anna och Niall står och håller om varandra, men Olivia ser lite frånvarande ut. Man kan nästan missta glansen i hennes ögon för tårar. Hon tittar åt vänster och jag följer hennes blick. Ett hastigt andetag slinker ur min mun och mina ögon vidgas. Jag tar mig ur Zayns grepp, beredd att gå iväg. Men han fattar tag i mig igen och jag tvingas vända mig om. Han ser frågande ut men jag hinner inte nu, hinner inte förklara. Släpp mig! tänker jag och ger honom en argsint blick. Han släpper mig på direkten och jag går bestämt fram till soffan där Harry sitter. På vägen dit så kastar jag ett öga på Olivia som står med spända käkar och blinkar bort tårarna. Herregud. Jag är så generad. Väl framme vid soffan så tar jag ett hårt grepp om armen på, min så kallade kompis. Jag rycker hårt upp henne ur Harrys knä och hon ställer sig på vingliga ben.
"What the hell, Kate!?" Skriker jag och tar ett hårt grepp om hennes axel.
"That's Olivias boyfriend! Are you crazy?!" Skriker jag och pekar sedan på Olivia som har vänta sig om och börjat gå iväg. Sedan pekar jag på Harry som chockat sitter kvar i soffan. Kate ryggar tillbaka och tittar på mig med en ledsen min. Jag flyttar handen från hennes axel ner till mitten av ryggen och för henne ut ur rummet. Plötsligt kommer jag på att jag har glömt en sak. Jag vänder mig om och ger Harry en ursäktande blick.
"I'm so sorry Harry. This is totally my fault. I shouldn't have brought Kate.", säger jag och gör en bekymrad min. Varför tog jag Kate med mig? Jag vet att hon alltid får i sig för mycket dricka, men hon brukar aldrig, aldrig förnedra mig. Kate och jag står varandra nära. Hon är faktiskt den enda kompisen jag har kvar sedan skolan. Långsamt började jag tappa allt fler och fler kompisar när pappa började hjälpa mig. Många timmar i studion. Och när jag inte var där så var jag hemma och pluggade eller så tränade jag. Aldrig en lugn dag. De enda gångerna vi pratade utan att det var på sms var i skolan. Tillslut stod kompisarna helt enkelt inte ut med mig längre. De krävde mer av mig och tillslut så stod jag kvar själv med Kate. Jag ångrar verkligen att jag inte gjorde något åt det. Att jag inte kämpade för vänskap, men som pappa sa: "musikkarriär eller kompisar? Chansen för att få en bra musikkarriär kan försvinna, men vänner kommer och går och bara de bästa står kvar vid din sida. Du måste hitta nya som kommer att stötta dig och förstå att du inte alltid kan ses för att du jobbar. De kan inte kräva så mycket av dig och inte bli avundsjuka för att din karriär går bra." Jag vill så gärna tro på hans ord, men det är inte så enkelt. Numera är jag känslig för nära relationer. Paparazzin och fejkvänner gör mig galen. Jag vill inte dela med mig av allting. Jag kan inte. Det finns inte en chans i världen att jag skulle dela tandborste med någon. Eller att jag skulle låna ut ett par av min älskade skor.
"And Harry?" Han lyfter upp huvudet och jag ser i hela hans ansikte att han är nedstämd. Hans ögon stirrar tomt ut i luften som om han nyss förstått vad som händer. Han sväljer hårt flera gånger för att hindra gråten som ser ut att hota med att tränga fram. Stackarn. Hans ögon är stora och lite glansiga.
"Happy Birthday. I'd like to give my gift personally, but I gotta go. Zayn will give it to you. I hope you'll like it." Han nickar stumt och drar sedan handen genom håret för att få upp lockarna som fallit ner.
"Thanks, Mays", säger han och jag nickar kort innan jag för ut Kate till hallen. Jag märker först nu att alla glor. Skamsen går jag med svansen mellan benen ut i hallen. Jag känner blickarna som bränner som hål i ryggen. Hårdhänt rycker jag ner Kates vinterkappa från galgen och ger den till henne utan att säga ett enda ord. Jag tar sedan ner min röda miu miu kappa och sätter på mig den. Varsamt knäpper jag de stora knapparna och lyfter håret som kommit innanför jackan.
"Mays?" Jag vänder mig snabbt om och ser Zayn stå osäkert och titta på mig.
"Do you need a ride home?" säger han försiktigt med medlidande i blicken.
"No thank you. I'll just get a cab. Thank you anyway Zayn." Jag ger honom en kram och sedan en puss på kinden för att visa att jag uppskattar det. Jag går mot dörren och drar med mig Kate som nästan snubblar på sina egna klackar. Nu håller hon iallafall käften.
"Text me later, ok?" Frågar jag med handen på handtaget.
"Yeah, sure. See you later Mays", svarar han och höjer handen. Jag drar med mig Kate ut ur dörren och den råa kylan omfamnar oss direkt.

 

Olivias perspektiv
Mina ögon är fästa på Harry och jag gör allt i min makt för att inte rycka tag i hans lockar och skrika honom rakt i ansiktet. Hur kan han göra så här mot mig?! Jag älskar honom så jäkla mycket och lägger ner all min kraft för att få honom att le, för att få vårt förhållande att funka. Vi båda jobbar mycket, men jag försöker alltid hitta tid till att träffas. Jag lossar min knutna näve och vänder på klacken. Utan att knuffa någon tränger jag mig igenom folkmassan som är i vardagsrummet. Jag går upp för de två trappstegen och tar ner min jacka från hängaren innan jag trycker ner handtaget på ytterdörren.
"Olivia, wait!" Jag vänder mig kvickt om och ser Harry komma springandes. Med snabba rörelser öppnar jag dörren. Jag vill ut. Nu. Jag klarar inte av att se honom. Min hals är tjock och mitt hjärta värker. Harry kommer fram till mig och sätter sin hand över min. Han smäller igen dörren. Jag drar snabbt bort min hand från handtaget. Jag blundar och sväljer hårt. När jag långsamt öppnar ögonen ser jag honom framför mig. I vanliga fall så skulle jag aldrig klarat av att se honom så här. Hans ögon är stora och han ser hjälplös ut. Som ett litet barn som just slagit sig. Han är på gränsen till tårar, men inte en enda faller ner.
"I-i can explain", försöker han.
"Explain what Harry? She just 'happened' to be in your lap, kissing you all over your face? Or that her hands were basically in your pants? What do you want to explain? TELL ME WHAT HARRY?" Harrys ansikte faller och han stänger munnen igen. Han tittar sig besvärat sig omkring. Mina ögon är fäst på honom, men han får inte ut ett enda ord i en form av förklaring.
"Well, that's what I thought", snäser jag och rycker ner handtaget. Jag går med snabba steg ut och smäller sedan igen ytterdörren efter mig. Mitt hjärta har slitits ut ur mitt bröst och jag skriker nästan av smärta. En ensam tår åker ner för min kind. Irriterat torkar jag bort den. Han är inte värd mina tårar.


Kapitel sjuuuu! Weihop! kommentara vad ni tycker. Även på förra inlägget :) 

xx Emma

 
 

Tidigare inlägg