Everything You Do - Kapitel 8



 

Previously:

"Well, that's what I thought", snäser jag och rycker ner handtaget. Jag går med snabba steg ut och smäller sedan igen ytterdörren efter mig. Mitt hjärta har slitits ut ur mitt bröst och jag skriker nästan av smärta. En ensam tår åker ner för min kind. Irriterat torkar jag bort den. Han är inte värd mina tårar.

 

LÅTEN TILL FINNS LÄNGST NER I INLÄGGET! 

 

Harrys perspektiv

"Hi, this is Oliviaaa, IHHH. Haha stop it Harry! Sorry that was just my babe tickling me. Leave a message after the beep." i bakrunden hör jag min egen röst som retsamt viskar till henne. "Say it, say it now!" Olivia fnittrar tyst "Oh, I almost forgot, I love you Harry." Jag tar telefonen från örat och stirrar tomt ut i mörkret. Mina armar täcks av gåshud och jag biter mig hårt i läppen för att hindra tårarna och paniken. Min hals känns tjock och jag kan inte svälja bort gråten. Jag blinkar men tårarna rinner ner för mina kinder ändå. Jag sitter upp i min säng. Detta rummet var bara för en dag sedan fyllt med glädje och kärlek. Sängen är alldeles för stor för mig och påminner mig ännu mer om hur mycket jag vill ha henne här, nära mig. Mina händer lutar mot mina knän och håller i mobilen framför mig. Jag låter huvudet hänga och blundar hårt. Jag klarar inte av att ringa igen för varje gång jag ringer och hon inte svarar inser jag att hon hatar mig. Jag är så jävla dum i huvudet. Ända sedan jag var liten, då jag fick sy mitt knä efter att jag ramlade när jag hade springtävling med min kompis, har jag önskat att tidsmaskiner fanns. Jag ville inte ha det där fula ärret på mitt knä. Jag skrattar torrt över hur lätt livet var då. Ett ärr spelar ingen jävla roll jämfört med att förlora den man älskar. Huvudet dunkar hårt efter kvällens alkoholintag. Hur mycket jag än försöker kan jag inte stänga ute minnena som hemsöker mig. Jag trycker händerna med mobilen i mot pannan och hulkar tyst.

 

FLASHBACK

 

Mitt huvud dunkar hårt av alkoholen ikväll. Varför måste jag alltid bli så jävla full? Allting snurrar och jag vill spy. Hon stirrar på mig. Jag kan inte tänka klart. Vad var det hon sa nyss? Varför ser hon så sur ut? Jag rynkar pannan. Två sekunder senare hör jag en hård smäll. Jag insåg inte då att det kanske var den sista gången jag såg henne.

Jag står som fastfrusen i marken och stirrar mot dörren. Jag känner mig inte närvarande och min hjärna verkar inte fungera, jag kan inte förstå vad som hände. Någonstans inom mig börjar en krypande känsla gro och efter vad som känns en evighet, men säkert bara är fem minuter, börjar det långsamt gå upp för mig. När Zayn slutligen lägger handen på min axel kommer paniken inifrån som långsamt kväver mig. Olivia. Olivia! Jag vill skrika men jag kan inte få fram ett ljud, inte röra en muskel.

Om jag förlorar henne på grund av detta vet jag inte vad jag gör. Ett misstag, ett löjligt, otroligt dumt misstag. Jag försöker springa efter henne, men när jag väl kommer ut så är hon borta. Hon är inte kvar. Detta kan inte vara slutet.

"Mate, I'm so sorry. If I knew I wouldn't have taken Mays with me. Is there anything I can do?" Sorgset skakar jag på huvudet. Jag klistrar på ett fejkleende och tittar Zayn i ögonen samtidigt som jag biter mig flera gånger i läppen för att dölja gråten, dölja smärtan som ligger som ett täcke över hjärtat. 

"No. I'm just gonna head upstairs.", säger jag med lågt och min röst bryts. Orden kunde inte komma ut mycket högre även fast jag försökte. Jag går långsamt mot trappan och känner att Zayn följer efter mig. Jag stannar och vänder mig om.

"Alone, Zayn. All I want right now is to be alone. My birthday can't get any better." Jag fortsätter upp för trappan, går sedan vidare mot mitt rum och smäller igen dörren. Leendet försvinner direkt. Jag biter mig hårt i läppen för att han inte ska höra mig bryta ihop. Hela jag skakar. Jag ville inte lyssna på Zayn. Inga ord kan få mig att bli glad igen. Jag vill bara ha henne. Jag lutar ryggen mot dörren och mina ben gör vika under mig. Mina tårar börjar långsamt falla ner för mina kinder samtidigt som jag sjunker mot golvet. Happy 'fucking' Birthday, Harry. 

 

END OF FLASHBACK

 

Det brister helt för mig. Jag gråter så kraftigt att jag inte kan andas. Jag har förstört allt, jag har förstört ALLT.

Denna natten var första gången i mitt liv jag grät mig till sömns.

 

-

 

Långsamt öppnar jag mina värkande ögonlock. Det första jag känner är smärtan som uppstår i ryggraden. Jag rättar till min ställning och drar in bena mot överkroppen. Stönandes lutar jag huvudet mot den hårda sängkarmen och kniper igen ögonen. Trött gnuggar jag dem med nävarna. Solen strålar in i rummet och jag blinkar några gånger, men får kisa för att se något. Jag stönar ännu en gång när jag häver mig upp från golvet på stela ben. Jag klappar på mina framfickor och sedan på mina bakfickor i jakt efter min mobil. Paniken kommer när jag inte kan känna den. Jag tittar ner på golvet där jag satt när den värsta gråten drabbade mig i natt. Där ligger min mobil. Stelt böjer jag mig ner och tar upp den. Min tumme klickar av automatik på hemknappen och skärmen lyser upp. Jag har flera missade samtal. Jag får en ny känsla i kroppen, hopp. Det är som om mitt hjärta långsamt börjar fungera igen. Kanske... Spänd tittar jag om något är från Olivia. Jag måste dubbelkolla flera gånger för att förstå. Hon har inte ringt. Jag har flera samtal från Liam och några från Zayn. Jag suckar när jag ser ett från management. 

Jag är så jävla dum. Tror jag att hon skulle ringa mig efter vad jag har gjort?

 

 

Louis perspektiv 

"Liam!" Skriker jag så fort jag sätter foten i lägenheten. Jag smäller igen dörren efter mig och torkar omsorgsfullt av mina skor. Mina vita Circa - som inte är speciellt vita längre - gör ett gnisslande ljud varje gång de träffar trägolvet. Ingen svarar mig och jag styr stegen mot köket, men Liam är inte där. Jag fortsätter mot trappan för att se om han är på övervåningen, men stannar när jag kommit till hälften och springer ner för trappstegen igen. Vänta... Han är ju säkert i vardagsrummet, varför tänkte jag inte på det? Liam håller på att göra om sitt sovrum. Ny säng, ny garderob och så ska han göra en fondvägg, vad jag vet i alla fall. Efter vi hade kommit hem från Tyskland så hjälpte jag Liam att flytta möblerna från hans sovrum. Vi tog också hjälp av Ash, eftersom han är biff, som mer än gärna ställde upp. 

"Liam! Hey, Liam?!" Väl inne i vardagsrummet så ser jag att han sitter i sin säng med sina vita beats på sig och sin MacBook i knäet. Liam tittar på skärmen med en lätt öppen mun och ser frånvarande ut.

"Damn it, Liam!" Andas jag och går fram till sängen. Jag drar ner hörlurarna så att de landar på hans axlar.

"Louis!" Gnäller han och är på väg att ta upp dem igen. 

"No, no no! We have a meeting in ten minutes", säger jag och och fäller ner locket på laptopen. Liam höjer ögonbrynen och munnen formas till ett litet O. 

"Damn it! Is it Thursday already?" Frågar han och skjuter bort datorn samtidigt som han reser sig upp från sängen. Snabbt drar han av sig de gråa mjukisbyxorna och sätter på sig ett par mörkblå jeans från G-Star Raw. Jag skakar på huvudet och mitt bruna hår flyger från sida till sida.

"No, it's Wednesday, Liam." Han stannar upp i rörelsen och kastar ett öga på en svart t-shirt som ligger på sängen. 

"But, they said Thursday?" Han sträcker upp armarna och drar på sig tröjan, den lägger sig slätt över hans mage. 

"I know, but they called Zayn and said Wednesday. That's why I only had a couple of beers yesterday." Jag fäster blicken på mattan och tänker tillbaka på gårdagens händelse. Stackars Harry. Allt han egentligen ville ha var hans bästa kompisar -Zayn, Liam, Jag, Niall, Anna, Olivia, Mazi och Andy, men jag tvingade honom att ha fest. Först var han negativ till det, men gav sedan med sig och tyckte det var en bra idé; då fick han ju träffa lite gamla polare. Just nu tror jag att han hatar mig. Detta är mitt fel. Jag övertalade honom att ha fest, om det inte hade blivit något så hade inte incidenten med den tjejen hänt. Det hade varit Olivia istället som satt där. Liams ansiktsuttryck ändras till en sorgsen min.

"How is he?" Frågar Liam. Besvärat sätter jag ner händerna i fickorna. 

"I don't know. I haven't got the guts to call him yet." Han nickar förstående och lägger ner sin iPhone i fickan. 

"Louis, he's not angry at you. He can't be. If he should be angry at anybody it should be himself. And maybe Mays, but she apologised like five times. Poor girl. She called me last night, crying. She asked if I could apologise once more and if I could give her Olivia's phone number." Förvånat lyfter jag på ögonbrynet. Grät hon? Mays verkar inte var den typen. Hon verkar vara lite mer av den hårda typen, en tjej som klarar av mycket och har ett starkt självförtroende. Eller ja, Liam och Zayn känner henne ioförsig bättre än vad jag gör. Men jag har fått det intrycket av henne. Högljudd och pratglad, vilket oftast bara är positivt eftersom det inte är jobbigt att lyssna på. 

"Come on now", säger jag till Liam och går mot ytterdörren.

 

***

 

Det vita, blanka marmorgolvet glänser så mycket att jag till och med kan se min egen spegelbild. Jag gör en ful min mot mig själv i det innan Niall puttar in mig i rummet där de andra sitter. Väggarna på höger sida av rummet är helt i glas; de är fönsterrutor som vätter ut mot Londons centrum. Det stora glasbordet täcker nästan hela rummet. Gubbarna från skivbolaget sitter på den ena sidan av bordet i fina, skräddarsydda, mörka kostymer. I andra änden sitter Harry, Zayn, Liam och Niall som redan har hunnit sätta sig. Jag sjunker diskret ner bredvid Zayn. Jag vågar kasta ett snabbt öga på Harry. Han sitter stelt i den svarta skinnstolen med ett ansiktsuttryck av sten. Händerna på glasbordet är sammanflätade. Han stirrar tomt framför sig. På hans kinder kan man se bleka ränder. Ränder av tårar. Han är en gnutta röd runt ögonen också. Påsar under ögonen av sömnbrist. Han stannade nog uppe hela natten, stackarn. Mittemot Harry sitter Zayn som kollar på Harry med empati. Jag vill säga något, men jag vet inte vad. "Det kommer ordna sig?" Det vet jag inte om det kommer göra. Olivia måste vara rasande. Om det hade varit Eleanor hade jag varit död. En av bossarna harklar sig och jag väcks ur mina tankar. "You are a boyband. And not just that, you are this recordlabels most popular boyband. Maybe even the most popular boy and on the planet right now. Something like that takes hard work with the music as you all know but we, the management, also has to work hard for it. That means that we constantly have to keep you interesting, the fans can't get bored if you know what I mean. That's why we have a big plan for you! We have already packed your bags and borrowed each of you a mini-plane so when you leave this meeting you won't have time to go home again. You are going straight to the airport." Jag avbryter honom "Wait, WHAT?!" Jag utväxlar förvirrade blickar med resten av killarna. "Louis" säger han och ger mig en sträng blick. "Let me finish. So, we thought long and hard about this and what would be more exciting than you guys disappearing for nine days? Not to much and a week would seem like it's planned." 

"Hold on a sec. So we are going on a vacation?"

"Yes."

"Where are we going?" Jag kollar spänt på honom med intensiva ögon.

"Niall and Anna are going on a cruise to the The Mediterranean by themselves." Jag ger Niall ett leende och han tittar drömmande ut i intet. Han är verkligen upp över öronen förälskad i henne. 

"Liam and Zayn are going to Ibiza. You are flying with Mays Private aircraft tomorrow 'cuz Harry and Olivia will take yours." Jag tittar automatiskt mot Harry och ser hur han sjunker längre ner i stolen och vänder ner huvudet. 

"Harry and Olivia will fly to Maui and the aircraft will stay there till they fly home." Liam lägger handen på Harrys rygg och stryker den lätt. Harry drar fingrarna under ena ögat och flätar sedan ihop de igen.

"What about me then?" Frågar jag undrande. 

"You and Eleanor will take an ordinary aircraft and fly to Paris. I guess you all have a lot of questions but when you come to Heathrow you can ask Paul them. He has the answers to all of them. Have a safe flight.”

 

Mays perspektiv

"One more time!" Musiken sätts på igen och den kraftiga basen pulserar genom min kropp. Jag börjar röra mig till musiken. Dansarna bakom mig gör likadant och jag sjunger till. Jag sjunger tyst för mig själv för att inte anstränga rösten för mycket. Det är första gången jag ska framträda med Automatic i en intervju, det är därför jag och mina dansare måste öva på stegen och min sång till. Låten går mot sitt slut och vi gör de sista rörelserna. 

"Yes!" Skriker jag av utmattning. Efter timmar av träning och övning satt äntligen både dansen och sången. Jag gör high five med Bea och med de andra dansarna, Steff, Tim och Lolo. Jag står närmast Steff om man bortser från Bea.

"We are gonna rock it on Saturday!" Skriker jag och gör superman-gesten. De börjar skratta åt min barnslighet, men spelar ändå med och larvar sig också.

"Hey! I got an idea. Let's do a keek." Steff spricker upp i ett leende och alla nickar ivrigt.

"Okay. Wait a second. Let me just... Kay. Ready?" Jag vänder mig om och de skriker ja. Jag klickar på och det börjar filma. 

"Heeeeeeey Keek!" Skriker jag med ljus röst. Jag filmar mig själv i speglarna.  Steff hoppar fram och poserar bredvid mig. Han putar med läpparna och gör en ful min.

"Gaaaa-auuy!" Skriker jag och han springer fram och attackerar mig. Lekfullt lyfter han upp mig från marken och slänger mig över axeln. 

"Steff!" Klagar jag och känner hur blodet kommer rinnandes mot huvudet. Han snurrar runt i en cirkel och jag håller mobilen i ett stadigt grepp för att inte tappa den i farten. Jag tittar på skärmen i ett försök i att se hur många sekunder det är kvar. Sju sekunder tydligen. Jag lyfter upp mobilen lite så att man kan se mig och de andra i speglarna.

"Bye Keek!" Säger jag och känner att Steff saktar ner farten mer och mer. När han sätter ner mig mår jag illa men skrattar ändå.

----------------------
kapitel 8, enjoy! :D av mig och Emma, som vanligt :)
xx Olivia
 

Tidigare inlägg Nyare inlägg