Previously:
Jag börjar gå framåt med honom framför mig och särar sedan på oss. Zayn kollar förvånat på mig, men jag bara flinar. Din dumma, söta, lilla jävel, tänker jag och puttar ner honom på sängen. Sedan lägger jag mig smidigt över honom och kysser honom aggressivt.

Jag vaknar med ett rycka av att dörrhandtaget trycks ner. Jag gormar och trycker kudden hårdare mot ansiktet. Jag brukar alltid somna på rygg, men vaknar alltid på något underligt sätt på mage.

"Zayn, I know you don't wa..." Jag lyfter långsamt upp huvudet från kudden och ser Liam stå vid dörröppningen med vid öppen mun. Han är klädd i ett par mörkblåa jeans, vinröd t-shirt och vita converse. Tyst, tyst, tyst, tyst! Mitt huvud känns som cement. Lika tungt och lika grått är det i mitt huvud.

"Oh stop with the screaming. I've got a really bad headache", stönar jag fram. Jag drar fingertopparna över ögonlocken och blir genast svart av mitt smink. Whops. Snabbt stänger han munnen och jag ser i hans ögon att något är fel. Det är inte för att han är förvånad, tror jag i alla fall, det är något annat. Han ser nedstämd ut.

"Emh, tell Zayn that we are down steers eating breakfasting if you and him wants to join us", säger han stelt. "And sorry, but I wasn't screaming", lägger han till envist. Han ska precis stänga dörren när jag stoppar honom. "Liam, wait" Han stannar upp och väntar på att jag ska fortsätta. Jag måste fråga, Liam var så snäll och schysst igår. Han och jag tävlade i vem som kunde dricka flest shots och vi hade jättekul. Jag har dock ingen aning om vem som vann. Han är en härlig person och jag kan inte fatta att jag inte träffat han eller någon av de andra killarna innan. Harry skulle jag inte vilja träffa dock. Han pratade inte med mig, kollade inte på mig och var inte i närheten, förutom då han däckade det vill säga.

"Who won yesterday?" Hans ansikte spricker upp i ett leende, ett naturligt leende.

"Who do you think? Me of course", säger han skrockande och stänger dörren. Mission completed, tänker jag och vänder mig i sängen och ser Zayn ligga bredvid mig. Fan,fan,fan,fan! Vad gör han här?! Frågan är mer vad gör jag här?! Hur kunde detta hända? Vad gör jag nu? Paniken kommer farande och smärtan bankar i mitt huvud. Jag lägger handen för pannan och andas ett tungt andetag. Bakfull, toppen! Jag vände mig om igen så att jag ligger på rygg och kollar upp i det vita taket. Det var därför Liam såg så förskräckt ut när han kom in. Hur hade han ens kort in hit? Oh nej! Varför händer detta alltid mig. Okei, det där med alltid var en lögn. Detta är andra gången detta händer. Första gången var när jag gick i nian. Jag var på fest och ja, du vet resten. Fast denna gången är det ju inte vem som helst. Det är Zayn -om jag inte mins fel- Malik. Jag skulle gissa på han är lika naken som jag är och är hur lycklig som helst som fick ett ligg idag, eller igår. Jag försöker tänka tillbaka på det senaste jag kommer ihåg. Helvete! Det senaste jag kommer ihåg är när vi tar shots för kanske åttonde gången. Jag vände huvudet och tittar på Zayn igen. Jag kanske borde väcka honom, tänker jag och lyfter upp ena armen. Armen är tung och rör sig långsamt. Svagt petar jag honom på armen.

"Zayn”, säger jag försiktigt med skrovlig röst, men får ingen reaktion. "Zayn" Denna gång säger jag det högre, men han ligger lika lealös kvar i sängen. "Damn you! Get up, you fat pig”, säger jag högt och putar på honom så han trillar ur sängen och drar ner täcket med sig. Kylan träffar mig direkt och jag flyger upp ur sängen. Jag tar det första bästa jag ser, vilket är en t-shirt, som jag gissar på är Zayns och drar den över huvudet. Jag hittar också mina svarta spetts trosor och drar snabbt på mig de. Jag har kort stubin och gillar verkligen inte när folk ignorerar mig och drar egna slutsatser om mig. De tror att de vet allt för att de läser skvallerplaskor. Varför kan ni inte fråga mig istället? Nej för det är ju så kul att hitta på något roligt och få folk att tro på det. Lägg märke till min sarkasm. Zayn stönar högt och sätter sig upp i sittande ställning. Han lutar sig mot säng stammen medan han gnuggar sig hårdhänt i ögonen och gäspar stort. Jag står och väntar på att han ska kolla åt mitt håll och upptäcka att jag också är här. Han reser sig på stela ben upp från golvet och lyfter sakta upp huvudet. Han glor på mig med stora ögon, men får inte fram ett ord. Jag tittar tillbaka och väntar på att han ska säga något.

"Fuck. We did it, didn't we?" säger han efter en stund. Jag nickar långsamt och han suckar."I'm so sorry Mays. This is my fault. Can you ever forgive me?" säger han med ledsna och oroliga ögon. Tror han detta är hans fel? Herregud nej! Det var säkert jag som gjorde något eller var det jag som ville. Jag har en förmåga att få de flesta att göra som jag vill, vilket är rätt så sjukt.

"No Zayn, this is my fault. I shouldn't have drunk that much last night. Can you forgive me?" säger jag och lägger vikt på you i sista meningen.

"Only if you forgive me”, säger han och ler smörigt. Jag svara inte utan bara omfamnar honom. Jag lägger mitt huvud mot hans bara bröst och andas in hans doft. En härlig doft och jag kan slå vad om att han använder Gucci parfym. Jag gissar på det för han doftar som min pappa gör. Inget negativt. Det är en trygg doft och på minner mig om mitt hem.

"You smell good", säger jag samtidigt som jag andas ut. Zayn skrockar torrt och då kommer jag på en sak och drar genast bort mina armar från hans hals. Zayn kollar förvirrat på mig och jag känner kinderna hetta.

"What?" frågar han oförstående. Jag sväljer och blöter mina läppar med slutna ögon.

"Yo-you're naked", får jag fram på ostadig röst, fortfarande med ögonlocken nere. Jag har sett en naken kille, man -eller vad man nu säger- förut, men jag känner mig inte bekväm med att se Zayn. Det känns obehagligt och jag hoppas vi kan vara kompisar även fast vi tog detta snedsteget.

"Oh" är allt han får fram och jag känner vinddraget mot mina bara ben när han går förbi. Hur kunde jag glömma att han var naken?

"Eh. Liam came before and said something about breakfast down steers”, säger jag och pekar tummen över axeln mot dörren. Om jag hade väntat längre hade jag glömt det, jag och mitt minne är ingen bra kombination, därför har jag en agent. Sarah håller koll på allt som har med mig att göra. Intervjuer, galor, turnén, kläder, tidningar. You name it.

"He was here?" säger han bakom mig.

"Yeah. He woke me up”, säger jag och kisar för att se om han har fått på sig några kläder. Han har fått på sig ett par jeans och kalsonger. Good enough. Jag går fram till hans väska och börjar rota för att hitta huvudvärks tabletter.

"Do you have some aspirins?" avbryter jag Zayn som precis skulle säga något."I have a massive headache and it feels like my head is going to break any minute”, förklarar jag och går ifrån väskan och vidare mot badrummet.

"Somewhere in my toilet bag”, hör jag honom ropa från distansen mellan rummen. Jag börjar rota i hans necessär och hittar tillslut en karta med huvudvärks tabletter. Klumpigt trycker jag ut två i handen och fyller ett glas med vatten och sväljer. Mina ögon faller på min spegelbild. Hur fan ser jag ut egentligen? Jag sätter på kranen och börjar skölja ansiktet men vatten och gnuggar länge vid ögonen för att få bort resterna av gårdagens smink. Vad gör jag nu, frågar jag mig själv. Går jag och hoppas på att aldrig träffa honom igen? Nej, jag vill träffa honom igen. Snälla, låt mig få träffa honom igen, ber jag. Mays tycker du om denna kille? frågar jag mig själv. Nej! Vad får dig att tro det? Han är som vilken annan kille, förutom att han också är känd då. Vad ska jag göra? Frågan förblir osvarad. Jag suckar och snäll som jag är trycker jag ut två huvudvärks tabletter till och fyller om glaset med vatten åt honom. Jag går ut i rummet och han står och drar fingrarna genom håret i ett försök att få styr på det. Han stannar upp i en rörelse när han ser mig i spegeln. Först ler han sedan vänder han sig om mot mig.

"Here” Jag räcker fram glaset och tabletterna.

"Thanks”, säger han och tar emot glaset och tabletterna. Min blick sjunker och hamnar på hans tatueringar på hans bara överkropp. Ett svart ifyllt hjärta, ett spelkort, en dödskalle och två texter på något språk jag inte talar. Rätt snyggt måste jag säga. Jag har själv ett par stycken. 'C'est la vie' i skrivstil tatuerat under vänstra bröstet. Det är franska och betyder detta är livet. Två stycken texter på handlederna, en text på höften och en liten elefant på högra utsidan av foten, snett vänster från ankeln. Det är inte så mycket, men jag funderar på vad jag ska tatuera in härnäst.

"Zayn”, säger jag försiktigt efter att han har svalt. Vi måste seriöst prata om detta, jag skiter fullständigt i att vi båda är bakfulla. "What are we?" Han kollar på mig oförstående. "I mean, are we friends and this was a mistake or was it a start of something?" Han förblir tyst och jag börjar känna mig lite obekväm. "Forget I ever said something. I'll just grab my things and go" Jag försöker hålla ett så neutralt ansiktsuttryck som möjligt. Att ligga med honom var det sämsta någonsin, inte för att han var dålig i säng - för det kommer jag inte ens ihåg - utan för att det ställer till så mycket. Jag skyller på alkoholen och kanske mina hormoner. Jag är i så mycket trubbel. Jag vill inte ens veta vad det står i tidningarna och på nätet. Hur kunde jag vara så jäkla dum? Jag vänder mig om och ska precis börja gå när jag känner en hand på min arm som vänder mig om. Zayn öppnar munnen, men stänger den igen.

"Do you want it to mean something?" frågar han mig försiktigt. Svara inget korkat nu, skriker min hjärna.

"I don't know, Zayn”, säger jag och rycker på axlarna. Han blir nog sårad om jag säger nej rakt ut. För helt ärligt vill jag inte ha en kille som ställer till det för mig. Jag menar vem vet inte vad som hände mellan Rihanna och Chris? Och hur hon klara av att gå tillbaka till honom vågar jag definitivt inte fråga henne. Fast om hon gick tillbaka till honom måste han vara värt det."That's why I asked you. Do you want something more form me?" Orden slinker ut ur min mun innan jag kan hindra dem. Han står tyst och kollar på mig. Jag tittar mig obekvämt runt i rummet. Måste han kolla på mig sådär? Det är redan pinsamt som det är, han behöver inte göra det mer jobbigt.

"I don't know Mays" Han avbryter sig mitt i meningen och kliar sig i nacken. "But, there is something about you that... I can't explain it with words what it is. All I know is that, this is something new and I want to know what it is." Han tittar mig rakt i ögonen när han säger det, utan att flacka med blicken. Något speciellt med mig, snälla, vem har inte hört den förut? Eller han kanske menar det? Oh nej.

"So, what do you want to do?" säger jag utan att kolla bort.

"I want to get to know you, everything about you", säger han och drar in mig i en hård kram. Nej! Jag hoppades ju på att bara vara vänner, vad gör jag nu? Han kanske menade att han vill bli min bästa kompis? Jag kramar tillbaka lite tafatt och vi står så lite längre än nödvändigt och det känns ovanligt tryckt. Jag gillar det.

"I don't think Liam said anything to the others, but if he did we just..." Zayn ord dör ut och jag fyller snabbt i.

".... We deny it?"

"Yes! Good idea. We deny it." Lätt för dig att säga. Jag tycker inte om att ljuga eller de som ljuger. Varför ljug? Personen eller personerna kommer ju ändå få reda på sanning hur man än gör. Det är väll bättre att säga som det är än att hålla det inne? Mina tankar flyger iväg och stannar på Liam.

"Liam doesn't seems like that kind of person", säger jag mer till mig själv än till Zayn. Hiss dörrarna glider isär och vi kliver ut. Zayn visar vägen och jag går med ett brett mellanrum bakom honom.

"You don't know Liam", är allt han säger och jag håller med. Jag känner honom inte, fast igår kändes det som det. Eller kanske det bara är önsketänkande.

Liams perspektiv
Jag försöker att få bort bilden ur huvudet. Jag gick rakt in i hans - eller det kanske var hennes hotellrum? - och såg en syn jag så gärna skulle vilja sudda bort från mitt minne. Det förvånar mig inte att han hade gjort så, men vad hade jag förväntat mig egentligen? Åh herregud. Han låg där med henne. Tjejen jag skulle vilja ligga bredvid. Varför plågar jag mig själv på detta viset? Det är bara att ge upp. Vad har jag för chanser egentligen? Louis fick igår kväll reda på hur jag känner för henne och nu kollar han på mig med en plågad blick. Jag uppskattar att han bryr sig, men den där blick, bara lägg ner. Jag mår bra det är bara att det är smärtsamt att se de två tillsammans. Folk säger att man ska vända blad och gå vidare. Att det är enkelt. Det är för fan inte enkelt. De påstår att det är som att cykla för första gången. Först är det svårt i början, men sedan blir det enklare. Skit snack! Jag har försökt och jag försöker fortfarande, men det är inte så jävla enkelt. En suck slinker ut hur min mun. Jag lyfter upp kaffekoppen med ostadig hand och för den mot mina läppar. Jag känner Nialls och Louis blickar, men bryr mig inte att besvara någon av dem. Jag försöker att hålla mina känslor så lågt borta som möjligt, men vem bryr sig när Louis vet och Niall vet vad som hände. Jag vet att detta kunde hänt vem som helst av oss, men varför var jag just tvungen att öppna dörren? Sluta tyck synd om mig, jag glömmer det snart. Jag skulle vilja säga så till dem för att få de att sluta tycka synd om mig, men jag är rädd för att någon ska höra, så jag förblir tyst. Jag hoppas i alla fall att min så kallade cruch ska försvinna. Det är bara jag, Niall och Louis som är upp. Anna, Olivia, Harry, Zayn och Mays sover fortfarande. Det blev rätt så mycket alkohol inblandat igår och det förvånar mig att jag inte hade någon baksmälla.

Hon är helt perfekt. Det finns inget med henne som jag inte tycker om. Hennes glittrande ögon. Hennes långa bruna hår. Hennes vackra leende, jag skulle kunna hålla på hela dagen. Men så klart kom jag försent. Harry såg henne först och som bästa kompis - och som den goda vän jag är - rör jag inte henne, eller försöker att ta henne ifrån honom. Helvetes jävla piss skit!

Jag mins fortfarande hans ord som han sa för lite mindre än fyra månader sedan.

"Liam, met my new girlfriend. You remember Olivia, right?" Hur skulle jag kunna glömma henne. En sådan tjej? Hon bar ett par mörkblåa tighta jeans som satt åt på rätt ställen, ett korallrött pösigt linne och ett par svarta ballerina skor. Hennes hår var utsläppt och hade några hårslingor fästa bakom örat. Hennes ansikte var naturligt sminkat och hennes leende var så underbart att jag smälte på stället. Det har gått fyra månader och jag har fortfarande inte kommit över henne. Först tänkte jag att jag bara inbillade mig, men oj så fel jag hade. Danielle började att förstå att något var fel och vi gled mer och mer bort från varandra. Nu mera är vi bara vänner. Jag visste inte om jag skulle gråta eller le över att det tog slut. Vi var perfekt för varandra, men sen fanns det Olivia. Olivia med allt, hela paketet. Killarnas nummer ett. Eller det var kanske bara jag som tänkte så? Och Harry då.

Han kommer och slår sig ner bredvid mig med ett stort fat proppat med mat.

"Morning lads" är allt han säger. Louis och Niall ger ifrån sig mumlande svar medan jag förblir tyst. Det är inte likt mig att vara så här tyst. Jag brukar alltid svara glatt tillbaka, men inte idag. Jag har ingen ork för det. Olivia kom inte med honom och det är jag glad över. Jag skulle inte klara av att se henne nu. Inte efter synen jag såg när jag knackade på deras rum för ett tag sedan och såg Harry ligga över henne. Jag behöver väll inte gå in på fler detaljer? Jag visste inte om jag skulle gråta, men jag ville helt klart bara sjunka genom jorden. Hennes händer på hans bara rygg med naglarna tryckta in i hans hud. Harrys ord som han skriker till mig ett upprepande gånger. "Get out, get out, get out, GET OUT!" Och priset för året pinsammaste händelse går till... Liam Payne!

Jag lägger all min koncentration till att inte kolla på Harry. Istället kollar jag ut genom fönster och ser att det är mulet ute. Grått och tråkigt. Det kanske alltid är så i Tyskland? Jag brukar inte vara här så ofta, speciellt inte i januari. Killarna börjar snacka om något, men jag kunde inte bry mig mindre. Jag reser mig upp och tar med mig min kopp för att ta mer kaffe. Någon greppar tag i min fria hand och jag stannar tvärt och vänder bak huvudet. Handen tillhör Harry som kollar på mig med en blick jag inte kan tyda.

"Can you take coffee to me too?" Frågade han mig just det? Vill han att jag ska ta kaffe till honom? Ja, det är bättre att han låtsats som om ingenting än att han tar upp det i alla fall. Jag vill inte bli påmind igen. Jag nickar häftigt och han släpper min hand och ler vänligt. "And Liam?" Jag vänder mig om igen och kollar på honom med frågande ögon.

"I'm sorry you had to see that. I'll make it up for you. I promise" Tror han ett löfte får mig att glömma det jag såg?

"it's okay Haz", säger jag med hes, raspig röst. Det är inte okej, men jag vill inte att han ska tro att jag är något pervo som gick in med meningen. Det gjorde jag verkligen inte.

Louis stod bakom mig när jag knackade på deras rum och Niall kom precis ut ur hans och Annas gemensamma hotellrum. De har varit tillsammans ett år. Helt sjukt! De var barndoms vänner från början och upptäckte sin kärlek för varandra när de träffades igen efter att hon flyttat för lite mer än ett år sedan till London. De erkände att de gillade varandra mer än bara kompisar, redan efter en månad. Det kanske inte är så tidigt, men efter att inte ha sets på ungefär fem år så är det det. Jag tryckte in kortet i scannern och dörren öppnades med ett klick och jag tryckte ner dörrhandtaget. Jag blev stel i hela kroppen. Jag vill smälla igen dörren och springa så fort mina ben bar mig, men jag kunde inte röra en muskel. Det kändes som att jag stod där i flera minuter, bara stod helt stilla. Louis puttade bort mig från öppningen och drämde igen dörren. Jag märkte inte ens att jag slutat andas och drar ett djupt andetag i brist på luft. Mina ögonlock har åkt ner och jag kniper igen dem för att få bilden att försvinna.

"Liam", försöker Louis, men jag skakar bara på huvudet. Andas, bara andas. Luften pressas ner i mina lungor, men ändå är det svårt att andas. Så hemskt kan det väll ändå inte va? Jo, det är det. Föreställ dig den du gillar, eller rent ut sagt älskar - med någon annan är rent ut sagt hemskt. Någon greppar tag i min vänstra arm och drar med mig längs korridoren. Jag slår upp ögonen och ser att Niall håller ett hårt tag om min arm, lite för hårt, men det är inte smärtsamt. Snälla ta mig här ifrån

________________

KOMMENTERA OCH TIPSA ANDRA!

Jag vet att jag inte skrivit på ett tag, men kom på det här om Liam på vägen hem från Italien, så jag skrev Liam P och började med det i förrgår. Kände att det fattades något innan. Kan säga att detta kapitlet är 8 sidor på iPaden, men det är nog tretton på world på datorn. Hoppas ni tycker om Kapitlet. Nästa kapitel kommer nog ta ett tag innan det blir publicera, för allt är bara skit. Ska börja ändra och skriva om imorgon. Jag gör shout outs om någon är intresserad och jag vill ha en tillbaka också då. :) 

/Emma